Arkiv för september, 2010

Borgarnas bidragssamhälle 2.0

Publicerat: september 30, 2010 i Samhälle

Mycket ska till innan den borgerliga alliansen erkänner misstag . . . eller är det ett misstag? För visst skulle man kunna se en konspirationsteori när företag får gratis pengar från staten för att ta hand om och inte göra något för de arbetslösa.

Det är lite som om borgarna vill fördumma och sänka värdigheten hos arbetslösa för att de SKA känna sig mindre värda så de tar de lågbetalda jobben som ingen klarar sig på. Och absolut inte klarar att betala den höga straffavgiften på a-kassan som borgarna fixat.

Bidrag till arbetslösa vill borgarna inte ge, men bidrag till företag som tar hand om dom det går minsann bra. Heja kapitalismen (ironi).
Denna artikel handlar om JUG, eller Ljug som vi nu kan kalla den. Ljug för alla så tjänar du pengar.
—————————————–
Det här är borgerlig arbetsmarknadspolitik när den är som allra bäst – Jobb- och Utvecklingsgarantin.

”Jobb- och Utvecklings garantins (JUG) Fas 3, där en arbetslös hamnar 450 dagar efter att A-kasse dagarna tagit slut, har inte fått många positiva omdömen. Men för några företag har den blivit rena guld gruvan.

Ivan Daza blev känd med företaget Blatteförmedlingen, men med starten av under­avdelningen Jobbfabriken tog han hem den verkliga storslammen. Från starten i Stockholm har företaget expanderat till Malmö, Göteborg, Helsingborg och Norrköping.

Hemligheten Ivan Daza och hans kompanjon Sunbeam Lilja upptäckt var att den som tar emot en utplacerad från JUG Fas 3 får ett anordnarbidrag på 225 kronor per dag, eller närmre 5 000 på en månad. Jobb fabriken tar idag emot runt 500 arbetslösa. 5 000 kronor gånger 500 deltagare blir 2,5 miljoner i månaden eller 30 miljoner om året.”
Vad består då denna jobb- och utvecklingsgaranti i? ETC igen:
”’Susanna’ var med när Jobbfabriken tog sina första stapplande steg i Stockholm.
– Jag förväntades fotografera med min egen utrustning. Vi hade några små laptoppar med bara gratisprogram, varje månad måste man installera om dem. Möblerna kom från ett konkursbo. Sunbeam skulle vara vår handledare, men hon var mest hela tiden upptagen med att sitta och ringa till olika Arbetsförmedlingen och ragga mer folk. Hon brydde sig inte ens om att dörren stod öppen och vi hörde det. När hon var på semester vikarierade en student som satt och skrev sin uppsats på arbetstid. Det var helt oseriöst, det enda som var viktigt var närvaron, att vi skulle vara där 9–17.

Dessutom rekryterades handledarna bland deltagarna, ett av få riktiga jobb med hyfsad lön man som långtidsarbetslös kan få. Många ville hålla sig väl med ägarna för att ha en chans på dem. Enligt vad som sades anställdes alla handledare på 5 månader och 29 dagar, precis tillräckligt för att inte kvalificera för ny A-kasseperiod. Istället var det tillbaka i Fas 3 när anställningen var slut.”

Läs hela artikeln.
Alliansfritt Sveriges artikel
———————————–

Ja, vad ska man säga….. väljarna i Sverige tycker att detta verkar vara bättre än att hjälpa arbetslösa läsa och studera och utbilda sig till arbeten.

Tyvärr har vi fyra år med denna skit och dränering av samhället på välfärden. och vinnarna är alla som inte kommer att bli sjuka, arbetsskadad, arbetslös eller gammal. Som ni märker är det svårt att säga att man inte kommer att bli sjuk, arbetsskadad eller arbetslös. Så röstade du på alliansen för att du gick på deras retorik om ”välfärdens kärna, Bidrag om man är arbetslös och sjuka är simulanter” så hoppas jag att . . . . . du tänker om tills nästa val 2014.

Annonser

Man slutar inte att förvånas. Som jag skrivit förut som i bl.a. inlägget Vår historia så vill jag väcka folket. Varför har vi anknytning som facklig organisation till Socialdemokraterna. Men det finns vissa stolpskott som av någon outgrundlig anledning ifrågasätter, och med dolda kopplingar.
—————————–

Öfverberg är aktiv FP-politiker och hög chef för vårdföretagarna
PERSONPORTRÄTT. Vad sysslar Dagens Nyheter med? Dagen till ära har man tagit in en debattartikel som kräver att fackföreningsrörelsen ska klippa sina kopplingar till Socialdemokratin, och den är undertecknad av Ulf Övferberg ”tidigare anställd på TCO bl a som talskrivare åt ordföranden Sture Nordh”.

Det som inte står är att Ulf Öfverberg också är näringspolitisk chef för Vårdföretagarna, alltså fackföreningsrörelsens motpart på arbetsmarknaden. Det som inte heller står är att han också är ordförande för Folkpartiet på Södermalm och kandiderade för partiet till riksdagen.

Han vill inte se något organiserat samarbete mellan politiska partier och arbetsmarknadens parter – men själv företräder han alltså båda. Och tillåts underteckna med ”tidigare anställd på TCO”.

Snyggt DN!
————————-
Allinsfritt Sverige

Vad säger man, så fort man tar klivet över till andra sidan så är solidaritet och värderingar som bortblåsta. Detta visar väl om nått vilka som representerar alliansen.

Rösta på Socialdemokraterna nästa gång du får chansen.

Tyvärr alla drabbade.

Publicerat: september 20, 2010 i Socialdemokraterna


Svenska folket har röstat och sagt man vill kasta ut invandrare och slå på arbetslösa, sjuka och unga. Allt för att personligen få lite mer i plånboken.

Väljarna säger också att uranbrytning är helt ok, och kadmium i mat och natur är gott att äta. Grisar och minkar behöver inte heller ha det så bra, utan den slapphet inom djurvård fortsätter.

Väljarna bryr sig inte heller om att familjer bryts upp i andra länder för att föräldrarna städar hos svenskar. Rut är helt ok säger väljarna som kostar oss skattebetalare 100k/jobb.

Väljarna säger också att facket inte ska få strejka och att vi som är med facket inte ska få lägre A-kasseavgift.

Tack alla ni som röstade på Socialdemokraterna eller MP/V.


Nya siffror från Försäkringskassan visar att regeringen kraftigt har överdrivit uppgifterna om antalet personer som har förtidspensionerats. Uppgiften om ”140 förtidspensioneringar per dag” visar sig vara nästan tre gånger högre än den verkliga.

De tre nätverken Resurs, Slussa och Aktionsgruppen för de sjukförsäkrades rätt har från Försäkringskassan nu tagit emot den statistik som Cristina Husmark Pehrsson och övriga allianspolitiker baserat sin numer mytomspunna uppgift om ”140 förtidspensioneringar per dag” på. Enligt statistiken är den korrekta siffran 51 personer per dag i genomsnitt under åren 1998-2006 (se tabell nedan).

– Regeringen har medvetet bluffat för att vilseleda väljare i syfte att vinna politiska poäng, skriver företrädare för nätverken.

Den berömda siffran ”140” som påstås ha skickats till ”permanent utanförskap” räknar med alla sjuk- och aktivitetsersättningar, inklusive korta sjukfall och deltidssjuka. Alla som arbetade upp till 75% och hade ersättning resterande tid ingår alltså i ”140 personer om dagen”.

– Att få ersättning en kortare period när man är sjuk är knappast att hamna i ett ”permanent utanförskap”, inte heller att ha en permanent partiell nedsatt arbetsförmåga, men ändå jobba upp till 75 procent, anser de tre nätverken.

Statistik:

År Antal Ersättningsform Dagar

1998 14.839 (förtidspensioner på 100%) 365
1999 16.772 (förtidspensioner på 100%) 365
2000 21.005 (förtidspensioner på 100%) 365
2001 24.110 (förtidspensioner på 100%) 365
2002 24.813 (förtidspensioner på 100%) 365
2003 21.687 (permanenta sjukersättningar 100%) 365
2004 19.323 (permanenta sjukersättningar 100%) 365
2005 14.464 (permanenta sjukersättningar 100%) 365
2006 11.256 (permanenta sjukersättningar 100%) 365

98-06 168269 ersättningar 3285 dagar

168269 / 3285 = 51,2

Mer information finns på http://www.myter.tk
——————–
Borgarna ljög alltså om hur många som fick hjälp från samhället. Allt för att få de som arbetar att tro de jobbade medan andra fick det lätt genom livet. Jag skulle inte vilja byta med någon som är sjuk. Oförmögen att jobba betyder också att det sociala livet inte är helt lätt. Du har läst om alla som drabbats p.g.a. utförsäkring och att nu MÅSTE försäkringskassan skicka ut folk eftersom riksdagen beslutat detta, medan de applåderade.

Gör det enda rätta, ge tillbaka Sverige en mänskligare och tryggare samhälle. Rösta på Socialdemokraterna nu på söndag och visa att du BRYR dig och för att du själv kan drabbas av sjukdom, arbetsskador, arbetslöshet m.m.

Rösta och förändra din tillvaro och framtid

Fler artiklar:
Regeringens har lyssnat och efter sabbat hennes liv fick hon lite hjälp
Cancersjuka

Det handlar inte om bidrag!!!!

Publicerat: september 16, 2010 i Samhälle


”Jag har gråtit. Ja, jag har bölat som ett barn. Jag har traskat varv efter varv runt lägenheten som en rastlös hund. För det finns ingenting annat att göra. Det svek som Alliansen visat de allra svagaste lämnar mig alldeles uppgiven och oförstående.

Idag sa man till min mamma att hon har fyra månader på sig att sälja sin lägenhet. Nu ska jag berätta om de senaste fem åren av hennes liv.

Jag vet att det finns de som tycker att det är jobbigt när det blir personligt, att det privata är obehagligt. Men för att jag skall få rätsida på det här krävs att jag lyfter ner det på en individnivå. Ni som inte klarar det, ja ni slipper. Ni kan fortsätta att se på samhället som en aggregerad massa, men ni missar mycket av verkligheten.

För ungefär fem år sedan blev min mamma sjuk. Hon blev väldigt sjuk, men det var ingen som fattade det. Jag fattade inte. Jag tänkte bara att det var konstigt att min mamma plötsligt såg så sliten ut, och jag tyckte att det var tråkigt att hon alltid var så trött. Hon var femtio år, jobbade massor och hade precis börjat komma på benen efter ett uppbrott som tagit henne år att våga genomföra. Hon hade lyckats skaffa sig en fin lägenhet och livet började faktiskt arta sig. Jag ville ju inte säga det, men jag tänkte att oj, väldans vad du börjat se gammal och grå ut, mamma. De senaste tio åren måste ha tagit hårt på dig. Men det sa jag förstås inte. Ingen vill såra sin mamma.

Men jag hade inte sett fel. Min mammas utseende hade sakta men säkert förändrats. Det är bara det att det inte är så lätt att sätta fingret på vad det är när man träffar någon ganska ofta. Den gradvisa förändringen märks liksom inte. Min mamma blev sjukare och sjukare, hon gick till läkare flera gånger, men ingenting hände. Hon fortsatte att släpa sig till jobbet, till det jobb och de patienter som varit det viktigaste i hennes liv i trettio år, oavsett hur dåligt hon mådde. Jag minns att det hände att jag ringde min mamma vid sjutiden på kvällen. Då fick jag ofta veta att hon nyss hade kommit hem och att hon hade ätit lite och nu skulle lägga sig. Jävla tråkig morsa, tänkte jag. Men hon orkade ju inget annat. Under mer än ett helt år sökte min mamma vård, på flera olika mottagningar. Någon gång på senhösten 2005 var hon hos en läkare som i journalen antecknade ”Akromegali?”. Akromegali är en ovanlig sjukdom, men som enkelt testas med ett vanligt blodprov. Denna läkare tog dock inga blodprover på min mor, vilket skulle visa sig ha katastrofala följder för hennes resterande liv.

Min mamma blev sjukare och sjukare, och började se verkligt konstig ut. Men det var först i november 2006 som en läkare verkligen reagerade på detta. Antagligen räddade hon min mammas liv. Efter det här gick allt fort. Min mor blev genast sjukskriven, mängder med tester och magnetröntgen togs. Och det visade ju sig att min mamma hade detta ”Akromegali?” som en läkare ett år tidigare underlåtit att testa henne för.

Nu är nog en förklaring på sin plats. Akromegali är en väldigt sällsynt sjukdom, men symptomen är synliga. Sjukdomen innebär att en tumör på hypofysen får denna hormonproducerande körtel att löpa amok. När hypofysen började producera på tok för mycket tillväxthormon fick min mor bland annat högt blodtryck, hjärtklappning, sömnapné – eftersom tungan växte (min mamma sover nu med en andningsapparat), nedsatt syn (något, ingen vet riktigt vad, sitter och trycker på bakom ena ögat, så att min mamma inte ser riktigt ordentligt, det är t.ex. väldigt svårt för henne att läsa böcker numera), förstorade inre organ. Det kanske inte framgår hur allvarligt det här är? Men sjukdomen är densamma som gigantism (alltså det som enormt storväxta människor lider av) och det tar hårt på kroppen. Det är välkänt att sjukdomen leder till ökad dödlighet. Sjukdomen har också resulterat i förändrade (läs: förfulade) ansiktsdrag i form av större näsa, öron, käke etc. Detta är irreversibelt. Den mentala inverkan detta har haft på henne går inte att underskatta. Hur skulle du känna om du vaknade en dag och upptäckte att du blivit ful? Den förstorade käken har också inneburit att hela tandraden har pajat ihop och behövts ersättas till stor del av emaljtänder. Det blir självfallet aldrig samma sak som att ha sina egna tänder. Och ni skulle bara veta hur många tiotusentals kronor dessa turer till tandspecialister har kostat. Hon har ofta svårt att andas, det är väldigt läskigt. Men det kanske värsta (ja, det kan bli värre!) är att hon fått lederna förstörda. Det är som reumatism deluxe, det värsta du har sett. Detta innebär för henne att hon inte kan arbeta mer. Hennes fingrar liknar mer korvar än något man kan arbeta finmotoriskt med (vilket är helt nödvändigt om man arbetar inom tandvården, som hon gjort i över trettio år). Det påverkar också hennes liv i övrigt. Hon kan exempelvis inte gå på bio eftersom hon inte kan sitta ner så långa stunder eftersom hon har ont i höftlederna. Ibland kan hon inte ligga heller. Då och då när jag besöker henne haltar hon som en krigsveteran, eftersom knäet är helt uppsvullet. Det finns nämligen en gräns för hur ofta det är lämpligt att spruta lederna fulla med kortison. Min mor är helt hänvisad till morfin, som hon tar flera gånger varje dag. Varje dag! Och behöver jag säga att något sånt här också leder till psykisk ohälsa?

Min mors livskvalitet har sänkts på så många plan. Hon kan inte gå ordentligt. Hon kan inte ta de vanliga höstturerna ut i skogen och plocka kantareller. Det är slut med allt sånt. Hon kan inte läsa böcker ordentligt. Och som min mamma älskade att läsa böcker. Jag vet ingen som malde böcker som hon. Hon kräks i tid och otid. För ett tag sedan fick hon plötslig yrsel och kunde inte ta sig ur sängen. Men hon måste ju kissa. Så hur gjorde hon då? Jo, hon ålade sig hela vägen till badrummet. Hur skulle du känna om det här var ditt liv? Jag får grav ångest bara vid tanken på det.

Hur som helst. Precis efter jul 2006 lades min mamma in på en endokrinologisk avdelning på Karolinska sjukhuset där de skulle försöka operera bort tumören. Detta är ett kirurgiskt ingrepp som innebär att man går in i hjärnan via näsan. Som vem som helst förstår var min mamma rädd, även om hon inte ville erkänna det. Operationen gick i alla fall bra, de fick bort tumören. Ett par dagar senare var det dock väldigt nära att min mamma dog när hon fick en blödning från näsan. Men det är egentligen bara en parentes.

Men det är inte slut där. Det har bara börjat, fast det vet vi inte än. Kanske är det tur att vi inte vet. Hur som helst har det bara börjat.

Efter några veckor på sjukhus fick min mamma komma hem. Sakta men säkert började hon hämta sig och hon hoppades att hon skulle vara tillbaka på jobbet inom ett halvår. Tiden går, men de yttre symptomen ger sig inte. Det dröjer ungefär sex månader innan det så smått börjar gå upp för min mamma att hon inte kommer att kunna utföra sitt arbete längre. Här är det viktigt att notera att arbetet varit hennes allt, genom alla hennes livskriser. Hon vill ju jobba, men det går inte. Effekterna av hennes sjukdom är, på grund av den där läkarens underlåtenhet att ta ett ynka litet blodprov i tid, kroniska.

Efter en utredning som aldrig tycktes ta slut kom man i varje fall fram till att min mors kroniska tillstånd var en följd av felbehandling i vården, och framförallt läkaren som inte tog det där blodprovet. Min mor fick därför rätt till ersättning från Patientskadeförsäkringen. Detta innebär att hon får en ersättning varje månad för att täcka upp för de ekonomiska förluster detta har inneburit för henne. Dessutom har min mamma varit klok nog att teckna en egen liv-/pensionsförsäkring från vilken det också utbetalas en summa varje månad. Dessa pengar, tillsammans med den sjukersättning min mor fått från Försäkringskassan har låtit henne leva ett drägligt liv, rent ekonomiskt.

Men så var det det här med Alliansens goda idé om arbetslinjen, ja. Utförsäkringarna. Arbete skapar frihet osv. Det var ett himla ståhej om detta kring årsskiftet 2009/2010 när de första sjukskrivna skulle börja utförsäkras. Men nu är det rätt tyst.

Om du träffar min mor kommer du att fråga dig vem sjukersättningen är till för om inte för henne. Men du kommer att ha fel. För hon har blivit utförsäkrad. Men vi kan ju backa bandet en aning. Entré Försäkringskassan!

Jag kan inte alla detaljer kring detta men när man har varit sjukskriven en viss tid går sjukpenningen (så tror jag den heter) över i vad som kallas sjukersättning. Sjukersättningen är tidsbegränsad och skall omprövas med visst intervall. Efter att totalt ha negligerat min mor vad gäller alla former av rehabilitering i över två år (inte en krona har lagts på att rehabilitera henne, kanske för att de själva insåg att det var lönlöst…) beslutade sig Försäkringskassan våren 2009 för att hon skulle genomgå en så kallad försäkringsmedicinsk undersökning. Detta var en tung historia för min mor. Under en hel vecka utsattes hon för det ena testet efter det andra av psykolog, arbetsterapeut, sjukgymnast, läkare osv. Deras samlade bedömning var slutligen att min mor hade varaktigt nedsatt arbetsförmåga och att det inte fanns något arbete på den reguljära arbetsmarknaden som hon skulle kunna genomföra. De menade att kanske skulle man efter en period kunna pröva om hon kunde göra något på deltid i en skyddad verksamhet.

Så var det med detta. Det hände inte mycket mer där. Min mamma fick fortsatt sjukersättning till och med juli 2010. Under våren 2010 börjar min mor få indikationer på att hon kanske kommer att utförsäkras. Detta leder till en försämring i hennes tillstånd. Hon blir mer deprimerad än tidigare. Ingen människa klarar fullkomlig ovisshet. Hon har en handläggare på Försäkringskassan som säger att hon nog kommer att kunna få halv sjukersättning i alla fall. Under sommaren blir det svårt att få kontakt och några vettiga svar i och med att handläggaren går på semester. Men min mor får i vilket fall som helst veta att hon förmodligen kommer att utförsäkras helt. Kanske skall här inflikas vilket arbete hela denna pappersexercis som ligger bakom allt detta innebär. Det vore mycket för en frisk människa. För en som är sjuk är det snarast övermäktigt. Bara jag hör om alla papper mår jag dåligt. Men min mamma vill ha koll och ordning på detta så att hon i god tid kommer att veta vad som händer. Men se det går inte! Någon ny prövning görs inte under den pågående ersättningsperioden, av någon anledning. Vad som händer är att hon i juli skickas på en träff med en handläggare på Arbetsförmedlingen. En handläggare som har svårt att se vad hon skall kunna göra för min mamma, denna sjuka människa som har kravlat sig ur sängen för att ta sig till detta möte. För min mamma är inte dagarna som för dig eller mig. Vad vi kallar vanlig ork, det har inte hon. Att ta sig ut före klockan tolv är en bedrift. Just den här morgonen innan mötet på Arbetsförmedlingen klev min mamma upp ur sängen kvart i tio. Vid tio kom taxin. Hela morgonen innan hade hon kräkts. Det är en annan bieffekt av hennes sjukdom. Hon kräks väldigt ofta. Ibland så ofta att hon inte kan gå ut. Och hon har väldigt svårt att sova. Normalt sover hon två-tre timmat per natt. Då är det inte konstigt att man mår dåligt. Det skulle du eller jag också göra. Även om vi var friska i övrigt. Och man mår inte bättre, och man får inte lättare att sova när man är ständigt oviss, när man ständigt oroar sig över hur man skall klara av sin framtid. Vid det här laget är min mor i upplösningstillstånd. Hon är en människa som jag inte längre känner igen som min mamma. Hon är inte min mamma längre. Hon är bara en sjuk människa. Det är vad hennes identitet har reducerats till. Det här är sorgligt. Och jag tror att hon kommer bli ledsen om hon se att jag skriver så. Men det måste sägas. För övrigt brukar vi inte träffas så ofta numera, det är för ansträngande för henne. Om vi ses hälsar jag på henne och sitter bredvid henne på sängen. Att gå ut och göra något, det kommer inte på fråga. Sist vi var ute på stan tillsammans, som jag minns, var i december 2008. Vi köpte varsin julklapp till varandra.

Någon vecka eller så passerar. I början av augusti ringer handläggaren från Försäkringskassan. Hon har ett besked. Min mor blir utförsäkrad. Helt. Detta meddelades alltså via telefon. Där och då bryter min mamma ihop. Hon uppfattade inte vad handläggaren i andra änden av telefonen sa. Allt blev en dimma. Jag råkade ringa en stund senare. Då kunde inte min mamma tala för hon hade tagit tre(!) Sobril (ångestdämpande, muskelavslappnande) för att lugna ner sig. Min mamma har en jävla tur som har ett antal människor runt sig som kollar att hon äter mat och att hon tar sig ut, som hjälper henne att handla och städa, och som finns där och ser efter henne i allmänhet. Annars undrar jag hur det skulle gå. Jag är glad att hon inte behövde vara ensam efter att ha fått det där telefonsamtalet.

Min mamma är efter detta som någon helt annanstans. Hon har helt fallit samman. Jag vill så klart veta hur detta överklagas (alla myndighetsbeslut skall vara skriftliga och går att överklaga). Men se det går inte att överklaga, för beslutet är inte formellt fattat ännu. Så kan det alltså gå till på Försäkringskassan: man kan meddela ett beslut som inte ännu har fattats. Heja! Efter visst tjat från min sida tilldelas min mamma i alla fall ett datum då beslut formellt skall fattas. Det blir den 16 augusti. Fast beslutet är ju redan fattat, på ett eller annat vis.

De läkare och övriga personer som har fattat detta beslut har aldrig träffat min mamma. Efter att ha ordnat en fullmakt ringer jag upp handläggaren på Försäkringskassan som suckar och stönar efter varenda fråga (här vill jag påminna henne om att hon arbetar inom statlig förvaltning, med andra ord är hon till för medborgarna, inget annat). Jag ber att få veta på vilka grunder beslutet har fattats. Svaret jag får är att det grundar sig på den försäkringsmedicinska utredningen från våren 2009, som Försäkringskassan själv låtit genomföra, samt två läkarutlåtanden från en endokrinspecialist på Karolinska sjukhuset. I alla dessa dokument är slutsatsen att min mor inte är arbetsför. Detta gäller även den försäkringsmedicinska utredningen, som de själva har gjort. Läkaren från Karolinska sjukhuset börjar bli rent av förbannad på alla underliga frågor där hon ombeds ranka hur min mors arbetsförmåga ligger till. Hon vet inte hur det är tänkt att detta skall gå till; hur skall denna rankning göras? Men det räcker icke. För de har hittat ett halmstrå att gripa efter i sin jakt för att få siffrorna att passa regeringen. I den försäkringsmedicinska utredningen står att läsa att kanske eventuellt kan aktivitet, på deltid, i skyddad verksamhet, prövas längre fram. Jag frågar om de menar att heltidsarbete är lämplig arbetsträning. Hon suckar. Och pustar. Och stönar.

Någon dag senare ringer jag åter upp handläggaren på Försäkringskassan för att meddela henne att det kanske blir svårt att få tag i min mamma den närmaste tiden, eftersom hon är inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Jaha, svarar hon. Hej, säger jag.

Jag vet att handläggarna på Försäkringskassan bara gör ett jobb. Men vart tog medmänskligheten vägen? Hur kan man förhålla sig så kall till en människas tragedi?

Jag hälsar på min mamma på sjukhuset. Karolinska i Huddinge är stort och jag hinner gå vilse innan jag hittar rätt avdelning. Där får jag ringa på en klocka och så kommer en sköterska och låser upp dörren. Min mamma är inlåst. Två gånger om dagen får hon gå ut. Trettio minuter varje gång. De första dagarna hon var där fick hon inte gå ut alls. Suicidtankar heter det. När man inte orkar leva mer. Hon vet precis hur hon skulle göra. Hon har ju fler piller hemma i badrumsskåpet än de flesta lyckas knapra sig igenom under en hel livstid. Då vaktar de på en. Men de är snälla. På fredagen poppar de popcorn.

Kuratorn på den psykiatriska avdelningen ser till att få beslutsdatumet för sjukersättningen uppskjutet en månad. På så sätt får Försäkringskassan också utlåtanden från två olika psykiatriker att begrunda. Behöver jag säga vad de här utlåtandena föreslår? Nej, det behöver jag inte. Men jag säger det ändå. De menar att arbete vore ytterst olämpligt för min mor och att den behandling hon utsatts för har bidragit till hennes psykiska ohälsa.

Nu på torsdag 16 september skall Försäkringskassan fatta ett beslut. Jag vet inte hur det faller ut. Men det är ett faktum att den ursprungliga sjukersättningsperioden tog slut 31 juli. Sedan dess har min mamma inte fått några pengar. Inte från Försäkringskassan. Inte från Patientskadeförsäkringen. Inte från sin privata försäkring. Det är nämligen så lustigt att de två sistnämnda inte kan utbetalas utan ett beslut från Försäkringskassan. Det spelar ingen roll hur mycket man har kommit fram till att min mor har skadats genom försumlighet i vården; så länge Försäkringskassan inte anser att hon är sjuk så får hon inte ett korvöre.

Och då är vi tillbaka där vi började: idag sa man till min mamma att hon har fyra månader på sig att sälja sin lägenhet.

Slutligen svalde min mor sin orubbliga stolthet och kontaktade den lokala stadsdelsförvaltningen för att ansöka om försörjningsstöd (det är vad som förr kallades socialbidrag). Hon har inget annat val. De har frågat henne om hon inte kan låna pengar av någon annan. Men det kan hon inte. Hon kan inte låna mer. Det går ju bara att fantisera om hur detta måste kännas för henne. Hon har aldrig varit arbetslös, aldrig levt på a-kassa, alltid jobbat. Men nu sitter hon ändå där. Och måste be om hjälp. Det är den sista utvägen. Man ska skämmas om man sitter där. Det vet alla som gjort det. Handläggaren som intervjuar henne har taggarna ut från början. Min mor får frågan om hon har arbetat tidigare i sitt liv. Ja, trettio år, svarar hon. Och har du varit sjukfrånvarande tidigare? Nej, inte bortsett från de sju respektive tio månader jag var hemma efter att ha fött barn. Så det får ni väl räkna av då. Detta säger min mamma en smula ironiskt, hon har trots allt sina stunder ibland. Handläggaren har ingen humor, fattar inte. Hon säger bara att, nej, sånt räknar vi inte.

Det är ju så att min mor äger sin lägenhet. Det tycker de inte att man får göra om man behöver ekonomiskt stöd. Men den reella situationen ser ju ut som så i Stockholm att det är väldigt svårt att få tag i en hyresrätt. Det gick helt enkelt inte att få tag i en hyresrätt när min mamma behövde en. När hon bestämde sig för att skilja sig så hade hon ingen bostad. Hon hade inte mycket annat val än att köpa. Det är ju för övrigt den politik som förs nu; ju mer av allmännyttan vi kan sälja ut desto bättre. Ergo: folk ska äga sin bostad. Men om du hamnar i trubbel måste du sälja. Som något slags stigmatiserad underklass. Vad någon skall tjäna på detta vet jag inte. Det kostar ungefär lika mycket att bo i en bostadsrätt.

Men fyra månader får hon på sig. Japp. Den där lägenheten är hennes trygghet, hennes borg. Riv den och hon har inget kvar. Det säger hon själv. Det är rädslan för att förlora hemmet som är det värsta. Det här vet man om man talat med henne en eller ett par gånger. Och var skall hon bo istället, sådär apropå? Hon kan ju inte gå i trappor, så det måste ju vara bottenplan eller finnas hiss. Vem tjänar på att vi behandlar en människa så här? En människa som kanske ändå inte har så långt kvar att leva. En sjuk människa. En människa med negativ prognos. En människa som aldrig kommer att bli frisk.

Varför? Varför? Varför?

Detta är en fars. Alla vet det. Men inget kan vi göra åt det. Oavsett vad de hittar på är det skattekronor som bekostar detta. Det gör det samma om det är sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Kan man inte låta människor vara ifred? Vem har vunnit något på att en människa hur brutits ned? De borgerliga politikerna talar gärna om incitament för att arbeta, men vilka incitament har min mor? Ska det vara så svårt att acceptera att vissa människor inte kan bidra lika mycket som alla andra? Dessutom har hon slitit som ett djur i över trettio år, gått till jobbet varenda dag. Kunde inte det räcka? Har hon inte bidragit nog? Om inte sjukersättningen är till för min mor, vem är den då till för?

Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.

Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet.”

————————–
Hjälp de behövande, de som är utsatta i vårat samhälle. Det handlar inte om ”bidragslinjen” Det handlar om medmänsklighet. Vilket till och med partier med kristen inriktning saknar.

Rösta före en rödgrön regering 19 september.

"Tydligt kristen" definierad?

Publicerat: september 15, 2010 i Samhälle, Socialdemokraterna


Fick ett mail från Svenska evangeliska alliansen om att ”rösta på en tydligt kristen kandidat”. Så vad är en tydligt kristen? Fanatiker eller en som hjälper andra och lever som Jesus ville att vi skulle leva?

Hur definierar då SEA en ”tydlig kristen kandidat”?
Genom åtta frågor som är valda eftersom de ”inte” lyfts upp i debatten, har de bett riksdagsledamöter svara och gjort en lathund för en förvirrad att få ”rätt” kandidat i kryssad.

Frågorna var bl.a. om fri abort, könsneutrala äktenskapslagstiftningen, avdragsrätt till ideella organisationer, konfessionella friskolor, och flyktningar.

Att kd som SEA upphöjer till skyarna sitter med i den regering som införde den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen säger man inte. Inte heller att kd och resten av alliansen applåderade nya sjukförsäkringssystemet som utförsäkrar sjuka och där vissa till och med tagit självmord p.g.a. att de inte orkar p.g.a. värk och smärtor.

Avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer är för de rika när de sabbat samhället ska kunna ge lite allmosor så de kan lätta sitt hjärta när de trasat sönder människor.

Så en hel del kring dessa frågor är ett enda stort frågetecken och just att de som organisation går ut och så tydligt tar ställning för ett parti som sålt sin själ för att få vara med att bestämma är rätt ynkligt.

Så för att ge dig ett alternativ och som jag tror Jesus skulle bry sig mer om är:
Ta hand om de som är sjuka, handikappande, arbetslösa, äldre och de som fått otur i livet.

Hittade denna artikel och tycker att medlemmar i SEA borde läsa den och hoppas på ett mail med denna text, eftersom SEA verkar glömt vem Jesus är.

Nätverket borde i stället slå upp sina Biblar och läsa vad Jesus verkligen säger. Att bry sig om medmänniskan är ett av hans huvudteman. Jesus berättar i sitt stora tal om tidens slut, (Matteus kap. 25) om två grupper. Bägge undrar förvånat när de skulle ha sett Herren hungrig, törstig, naken eller i fängelse så att de kunde besöka honom. Jesus svarar den ena gruppen: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig”. Den andra gruppen får svaret: ”Vad ni inte har gjort någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort mot mig”. Och Jakob, enligt traditionen Jesu bror, skriver i sitt brev: ”Så är det med tron, utan gärningar är den död!”.

Fun facts: det finns fler kristna Socialdemokrater än kd ledamöter i riksdagen.

Kristna, rösta rödgrönt!

Publicerat: september 13, 2010 i Socialdemokraterna

Om några dagar går Sverige till val. Kristna lägger sina röster hos olika partier, men aktiva kyrkobesökare röstar övervägande borgerligt. Vi vill argumentera för att årets val på ett särskilt sätt utmanar dessa kristna.
Alliansens politik har under fyra år på flera sätt försämrat för olika utsatta grupper i samhället, skapat större klyftor mellan människor och motarbetat en fredlig, hållbar utveckling i världen. Som vi förstår det kristna uppdraget ingår där att sätta de svagas behov i centrum, att överskrida gränser mellan människor och att verka för fred och försoning.
Vi uppmanar därför alla kristna som traditionellt röstat borgerligt, eller som lutar åt att göra det i år: Tänk efter och pröva i ditt hjärta – är stöd till denna politik förenligt med att bejaka Jesus som sin mästare och vilja följa honom?

Här är några exempel på vad vi menar.

Klimatet: Klimatfrågan är på intet sätt löst. Den är fortfarande en ödesfråga för vår planet och hela mänskligheten, och läget blir allt mer akut. Men alliansen ger stöd till ökad flygtrafik, vägrar införa flygskatt, satsar stort på vägbyggande och har slopat stödet till kommuners klimatinvesteringar. Grunden för alliansens ekonomiska politik är ökad konsumtion; sänkta skatter ger ökad konsumtion ger nya jobb…
Detta är en katastrofal politik ur resurs- och klimathänseende. Det handlar om liv och död, inte bara för framtida generationer utan för kvinnor, män och barn idag som haft oturen att födas på ”fel” ställe.

Fattigdomsbekämpning: Sedan 2006 har regeringen tagit 13 miljarder från det svenska biståndet till andra budgetposter: exportkreditskulder, flyktingmottagande och UD-administration. Detta är pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdom i syd.

Utrikespolitik: Alliansen vill fortsätta Sveriges krig i Afghanistan trots att det drabbar civila och stärker religiösa extremister. De har i sommar inrättat en ny myndighet för att stödja Sveriges vapenexport – som ändå har ökat explosionsartat de senaste åren – och planerar inte, till skillnad från de rödgröna, för nya riktlinjer för att till exempel förhindra export till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.

Djuren: Till de mest utsatta i vårt samhälle hör djuren. Alliansen försvarar pälsfarmning trots att det innebär att 1,2 miljoner minkar spärras in i trånga stålburar. De rödgröna har lovat att avveckla pälsbranschen. De vill också inrätta en djuretisk ombudsman för att stärka djurskyddet inom livsmedelsindustrin.

Välfärd i Sverige: Genom alliansens politik har klyftan mellan de som har och de som inte har vidgats. Sjukskrivna och arbetslösa har fått betala för att skatten på arbete skulle sänkas. Individens köpkraft värderas högre än satsningar på det gemensamma. Genom privatiseringar av allt fler av samhällets funktioner överlämnar vi makten från oss själva till kommersiella intressen, och frånsäger oss möjligheten att påverka annat än som konsumenter.

Gästfrihet: Alliansen har tolkat utlänningslagen mycket strikt vilket lett till att apatiska barn utvisas, att människor skickas tillbaka till krig och kristna irakier tvångsavvisas till ett land där just kristna är extra utsatta. De rödgröna vill ha en översyn av lagen för att tydliggöra det omstridda begreppet ”väpnad konflikt”. De vill att definitionen av begreppet ändras så att det ”fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige”.

Vi säger inte att de rödgrönas politik är perfekt, men då vi försöker se och tolka verkligheten ur marginaliserade gruppers perspektiv – vilket vi tror är ett sätt att närma sig Guds rike – blir detta tydligt för oss: det finns konkreta skillnader mellan blocken. Det finns ett alternativ som är bättre och ett som är sämre. Vi vädjar till kristna människor, och alla som sympatiserar med kristna värderingar, att tänka på detta den 19 september.

Karin Hagvil, diakon, Motala Erik Hansson, diakon, Umeå Elisabeth Hjorth, författare och doktorand i teologi, Stockholm Maria Küchen, författare, Lund Per Larsson, domprost emeritus, Västerås Lars-Göran Olsson, pastor, Sundbyberg Annika Spalde, diakon, Mjölby Louise Swedjemark, diakon, Västerås
Aftonbladet
——————————————–
Jag kan inte mer än att hålla med ovanstående.
Så rösta nu, och Socialdemokraterna är ett parti man kan rösta på för att göra Sverige varmare och bättre för alla.